» » När stressen blir en sjukdom

När stressen blir en sjukdom

Inlagd Okategoriserad | 0

christina_aho-svt2

Att man skulle behöva professionell hjälp av psykiatrin, det känns för många väldigt avlägset. Men faktum är att något så vanligt som att vara ensamstående förälder med ett stressigt arbete, kan vara allt som krävs.

Christina Ahl var nyskild, hade småbarn och ett jobb som tjänsteman på socialtjänsten när allt brakade samman.
Hon var en duktig tjänsteman som alltid gjorde sitt bästa. Om Christina hörde att någon kollega på socialtjänsten hade något extra svårt uppdrag på gång, då var hon alltid där och erbjöd sin hjälp, och själv hade hon aldrig kunnat tro att det skulle sluta så illa som det gjorde.

Symptomen kom krypande som huvudvärk, sömnproblem, att hon blev lättirriterad vilket gick ut över barnen som hon skällde mycket på. Dygnet runt kände hon sig stressad och en dag sa det stopp.

– Det var fruktansvärt. Det blev en kollaps för mig. Det behövde gå så långt att jag ramlade ihop på arbetet, berättar hon.

Christina fick antidepressiv medicin, som de första veckorna bara gjorde ångesten värre. Döttrarna fick flytta till sin pappa, och från psykakuten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset lades Christina in på en psykiatrisk avdelning, där hon fick stanna i flera veckor. Ett ställe hon aldrig trott att hon skulle kunna hamna på.

– Aldrig, jag trodde det va skräcken, berättar hon, och jag har själv jobbat på en sådan avdelning.

Christina tyckte att den stora blandningen av patienter gjorde vistelsen skrämmande, och när hon skrevs ut ville hon tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Det här är ungefär tio år sedan och senare skulle hon återinsjukna två gånger till i utmattningsdepression. Idag har Christina fått lära sig att varva ned, hon har sagt upp sig från jobbet och arbetar nu istället halvtid på NSPH, en paraplyorganisation för folk med psykisk ohälsa. Hon sätter gränser för vad hon orkar med, och har lärt sig acceptera saker som hon ändå inte kan påverka. Som att stressjukdomen präglat tio år av hennes liv.

– Jag fick panikångest och det var kopplat till att stå i köer och handla mat, så under många år kunde jag inte göra det jag ville.

Det gjorde att hon inte kunde vara så social som hon egentligen är och hon kunde inte resa inom Sverige ens.

– Men det där ska jag ta igen, säger hon.

Christina tänker tillbaks på hur det var på 90-talet. Hur det, nästan dagligen, skrevs om utbrändhet och om hur sjukskrivningstalen ökade. Någonting hon inte tycker sig se alls särskilt mycket av idag.

– Men jag tror att frågan är precis lika aktuell nu som då, säger hon, det där med att folk inte får ihop sin egen vardag.

Ida Clifford