» » Ambassadören Anders Bjursten intervjuad av GP

Ambassadören Anders Bjursten intervjuad av GP

Inlagd Hjärnkoll Media | 0

Anders har fått ordning på tillvaron

Anders-Bjursten-GP-foto_liten

Det är barn- och ungdomspsykiatrisk konferens i Göteborg. Läkemedelsbolagen delar ut broschyrer och gratispennor.

Här står också göteborgaren Anders Bjursten och informerar om Attention och säljer hårdrockbandet ACDC-tröjor. Egentligen står det ADHD, fast skillnaden är hårfin.

-Coola, eller hur? säger Anders. De skapar uppmärksamhet och nya möjligheter för oss på Attention att prata om till exempel ADHD, Asperger och Tourette.

Attention har ordnat stilen och bokstäverna så att det inte ska bli problem med upphovsrätten. Fast frågan är om inte också de australienska hårdrocksgubbarna, om de nu fick frågan, också skulle tycka att grejen var ”cool” och känna igen sig i ”helvetiska” kaos som flera av Attentions medlemmar lever i. Bandet har ju låtar som ”Highway to Hell”, ”Hell Bells” och ”Problem Child” i bagaget. I den senare sjungs ”I’m a problem child and I’m wild”.

-Det är Attention i Göteborg som ordnat tröjorna och de står för att diagnoser som ADHD inte är något att skämmas för.

Anders Bjursten berättar att han förra månaden erbjöds fast jobb på just Attention efter år i trista arbetsmarknadsåtgärder och praktikplatser och utanförskap:
-Fast nu är jag med på riktigt i samhället och får göra viktiga saker och betala skatt. Det är underbart. Det visar att man inte ska ge upp när det är jobbigt och deppigt, utan saker och ting löser sig.

Anders Bjursten, 34, växte upp i Kungälv med mamma, pappa, lillasyster och halvsyster. Båda föräldrarna var läkare.

-Kungälv hade härliga grönområdet och bra lekplatser. Jag minns också kakdofterna från Kexfabriken. Vi gick ofta dit och köpte trasiga kakor i Bräckboden. Favoriten var en skumgrej som hette ”Baddaren”.

När föräldrarna skilde sig flyttade Anders och pappan till Linnégatan i Göteborg.

-Jag fascinerades av huset mitt emot. Det var dekorerat med djävulsansikten som jag studerade noga. Under den här tiden började jag i Annedalsskolan och fick en snäll fröken som hette Gunnel. Hon läste fina sagor och hade stort tålamod med mig eftersom jag redan då for runt.

På mellanstadiet väntade dragspelande magistern Arne Larsson från Tjörn. Anders hade nu fått diagnoser, hjälp och stöd av barn- och ungdomspsykiatern Christopher Gillberg. Det visade sig också att Anders hade IQ i toppklass. Han var helt enkelt supersmart, fast kunde inte prestera i nivå med begåvningen.

-Arne märkte snabbt att jag hade problem med att sitta still och fokusera. Han försökte ändå hitta meningsfulla uppgifter åt mig för skolarbetet i övrigt kändes tramsigt och gav inga utmaningar.

Resten av grundskolan blev ”hela havet stormar” för Anders, men han lyckades ändå få bra slutbetyg vilka tog honom in på tuffa Lundsbergs internatskola.

-Det låter kanske knasigt, men det var toppen. Ordning och reda och tydliga uppgifter. Jag till och med pluggade en del. Jag hade dock synpunkter på studenterna varav många var sprättiga företagsledarsöner. Jag minns att jag satte på Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” på hög volym. Efter något år gjorde jag högskoleprovet och fick 1,8 av maximalt 2,0. Jag tappade motivationen och tänkte att jag kommer ju in på Chalmers varje fall.

Och det gjorde han och dessutom på ett av de absolut tuffaste programmen, teknisk fysik.

-Det var en kalldusch. Jag hade aldrig behövt plugga och körde nu på både första och andra tentan. Jag bytte till elektroprogrammet, men fick samma problem.Så jag hoppade av och började läsa matematik på universitetet och testade sedan ytterligare en period på elektroprogrammet utan framgång.

Anders hamnade nu på ytterligare en pluggintensiv utbildning inom biovetenskap. Han hade  fått för sig att han skulle bli läkare, som de andra i familjen, och göra något viktigt och konkret i livet.

-Jag tänkte att man efter något år skulle kunna söka över till läkarlinjen, men så blev jag sjuk och kräktes flera veckor. Jag hamnade på sjukhus och fick diagnosen MS.

Anders lade högskolestudierna på hyllan och bestämde sig för att bli kock i stället för akademiker, för matintresset var stort.

-Fast det funkade inte. Lärarna tyckte att jag var dålig på att hålla ordning.

Anders fick sedan plats i vad som kallas daglig verksamhet med arbetsinriktad rehabilitering.

-Det rörde sig om vuxendagis. Enda nyttan var gratis internet och månadskort och ”habersättning”. Och så där höll det på.

Fast så fick han möjlighet att praktisera på Attention i Göteborg. Det blev en efterlängtad vändpunkt.

-Jag tackade förstås ja och kände direkt att det här var som hand i handske för mig. Och så nu för en månad sedan erbjöds jag fast anställning och det var en fantastisk känsla. Äntligen är jag med i samhället och som alla andra. Tänk att allt kan ordna sig helt plötsligt. Det kanske kan vara en tröst för dem som har det kämpigt. Jobbet är varierat och jag konstruerar spel och föreläser. Spelet jag håller på med är en vidareutveckling av Psykopol. Man tar sig runt en spelplan och får då och då ”problem” i form av kanske en avslagen remiss eller en ny diagnos. Jag har också föreläst om neuropsykiatriska diagnoser, nu senast för lärare på Chalmers, där det säkert finns kvar en och annan student med ADHD och Asperger. Så då kan det ju vara bra för kollegiet att vara förberett så att även de här ungdomarna får en ärlig chans.

Privat lever Anders i dag ett behagligt liv i Göteborg med flickvännen Madde som också hon haft spring i benen och upplevt hur hela havet kan storma, men nu, tack vare samme doktor Gillberg, fått ordning på tillvaron.

Arne Spångberg